Gabriel Jonsson

Om konst jag relaterar till och grekernas skadliga inflytande

Åsikter och Funderingar, Om att vara konstnär, Prag, Skulptur

Inga kommentarer


Dela det här inlägget

”Vilka konstnärer relaterar din konst till?”
är en ständigt återkommande och skräckfylld fråga som jag har haft svårt att hitta bra svar på.
Frågan kan tyckas enkel att besvara. Jag menar jag har tittat på hur mycket konst som helst och borde lätt kunna placera mina verk i både rätt fack och tradition vid det här laget, men icke. Det är oväntat svårt. För att relatera till andra konstnärer behöver jag låta min konst ta plats och definiera den och så fort jag definierar något blir det tydligt, sårbart och osäkert. Samtidigt är det bra att definiera; desto tydligare vi vet var vi står och vart vi vill, desto större chans är det att vi når dit.

Alfonso Muchas svit ”Slav Epic” utställd i Prag.

Det kan kännas som att ”vem är lilla jag att relatera och placera mina verk i en mäktig och svårgripbar konsthistoria?” Det krävdes tio års skapande, insikten om att saker inte är så allvarliga och vissa funderingar om lögner, men mitt svar idag är att jag är precis rätt människa för den uppgiften.

Lena Lervik ”Skyddsmantelmadonnan”, Fotograf: Leo Qvarsebo

Grunden har länge varit uppenbar: jag relaterar till konstnärlig hantverkstradition. Som jag tidigare skrivit om tycker jag att bra konst bygger på hantverk och känsla. Bland mina samtida konstnärer kan jag relatera till exempelvis Sam Westerholm, Lena Lervik och Roj Friberg. Hos alla dem finns konstnärskap grundade i hantverkskunnande, som förlitar sig på att förmedla känslor via verket (inte via tillhörande essäer) och vars konst ofta kretsar kring existentiella frågor.

Men om jag tittar på det mer övergripande, vad är grunden för min konst? Jag skriver om traditioner, vilken tradition vill jag bygga vidare på?

Trots mitt hantverksfokus på konst har jag svårt för den antika grekiska skulpturen. Det är inte det att den är dålig; den har en ofta rungande teknisk skicklighet, det är bara det att jag tycker att den helt misslyckas med att gestalta människokroppen som upplevelse, den misslyckas att skapa levande kroppar: det är inte människor utan ideal. Grekiska antika skulpturer är bilder av människor, men väldigt sällan mänskliga. Nåväl, inget problem i det, om det inte vore för att den västerländska skulpturen genom historien envisats med att gå tillbaka till det antika Grekland som något slags facit, vilket resulterat i mängder av död och intetsägande skulptur. Skulptur handlar om att skulptera människor av kött och blod, inte idealbilder.

 

 

Antonio del Pollaiolos s"Personifikationa av en dygd" från Bodes-museum. Alltså handen som håller i tyget...

Antonio del Pollaiolos ”Personifikationa av en dygd” från Bodes-museum. Alltså handen som håller i tyget…

Men det finns förstås undantag, perioder då skulpturen blivit mänsklig. På Bodes-museum i Berlin stod jag handfallen inför terrakotta-skulpturerna av helgon från italienska renässanskyrkor; bland det mest sensuella i skulpturväg jag sett. En sådan passion den som skapade dem måste haft; en vilja att överföra sin egen tro till skulpturerna och betraktaren, en vilja som lever än idag 600 år senare.

Barockens köttiga porträtt av lystna, välnärda och maktfullkomliga kardinaler är underbara i sin ärlighet. Den franska nyklassicismen i mitten av 1800-talet är namnet till trots en förvånansvärt levande period med känslosamma människoskildringar och storslagna kompositioner.

 

Jean–Baptiste Carpeaux, snabbstudie av Amélie de Montfort, 1868–69.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även Jugend-eran har förvånansvärt bra konst. Som ett storslaget sista rop står den där i början av 1900-talet, blomstrande i dekor och mjuka linjer, innan modernismens flodvåg sköljde bort allt sådant bjäfs. När jag var yngre föraktade jag jugend just för det där dekorativa, men jag har kommit att omvärdera den åsikten. För mitt i allt det dekorativa finns det verk som lyckas binda ihop expressionismen starka känslor med det visuellt tilltalande. Det skapar verk som är lätta att uppskatta, men med ett förvånansvärt känslomässigt djup.

Stanislav Suchardas

Stanislav Suchardas monument över den första tjeckiska republiken, uppfört kring 1910.

Mitt älskade Prag har flera offentliga verk som illustrerar vad jag pratar om. Ett är Stanislav Suchardas monument på Palackého naměstí i Prag. Skulpturgruppen är en hyllning till den första tjeckiska republiken och är utsökt skulpterat både i uttryck och materialbearbetning, du kan se både fingeravtryck och torksprickor från lermodellen innan den göts i brons. Kompositionen med alla figurer är komplicerad och har kraft och rörelse oavsett vilket håll du ser den från. Det jag gillar så mycket med det här verket och tidsepoken är att den inte skyggar för starka uttryck eller stora åtbörder, se på kvinnan i manteln, de två figurerna på sidan av skulpturen är fallna änglar. Just ett överdåd av åtbörder är något jag verkligen uppskattar i konst.

Monument över den revolutionära predikanten Jan Hus i Prag.

Ett annat är Ladislav Šalouns monument på gamla stans torg över Jan Hus, en revolutionär predikant under 1400-talet, som med sina svepande linjer, beslutsamhet och sorg kontrasterar mot de omgivande husens pampiga fasader. Även här är kompostionen djärv och dynamisk och skulpturen lyckas fylla ut platsen.

Slovane_v_pravlasti_81x61m

Alfonso Muchas ”Slaverna i sitt hemland”, 1912, 6 x 8 meter

Från samma stad och tidsepok kommer också den största konstupplevelse jag haft: Alfons Muchas svit om de slaviska folkens historia. Ni vet Mucha, känd för de där vackra snirkliga parisiska affischerna som man älskade på gymnasiet. Mindre känt är att han var tjeck och i början i 1900-talet gav sig tusan på att måla tio monumentalmålningar (på sisådär 30 kvadratmeter styck) om de slaviska folkens historia, som en del i dåtidens strömningar för ett enat slaviskt rike i Europa. När jag först hörde talas om idén tänkte jag att visst, kul projekt, men inte tusan lyckades han slutföra det; två målningar lär han kanske fixat men sen kom världen emellan. Men tji fick jag, han slutförde projektet (så gott som). Inte bara slutförde, det blev helt sjukt bra målningar också. Färgbearbetningen är superb, detaljrikedomen bortom rim och reson och skalan svindlande. Men det som rör mig mest är visionen, drömmen, tron på ett enat slaviskt folk som fick en ensam konstnär att lägga flera års energi på ett vansinnigt monumentalprojekt. 1900-talet löste tyvärr knappast in några förväntningar för de slaviska folken, men Muchas målningar finns kvar ändå.

 

Random_Access_Memories

Ja.

En av mina absoluta favoritskivor är Daft Punks ”Random Access Memories”. Den är ett lysande samtida blandband med kärleksfulla hyllningar till disco, obskyra synthar och svunna storheter. Någon, jag tror det var Fredrik Strage, beskrev i en recension skivan som om att den beskriver en musikhistoria där 70-talets disco hoppat över 80-talets heavy metal och 90-talets grunge och gått rätt in i dagens elektroniska musik. Om jag får hoppas, då hoppas jag att min konst på samma sätt ska kunna beskrivas så som att den skippat modernismens ism-fokuserade utvecklingshets, struntat i postmodernismens teoretiska ironi och fortsatt på samma spår som jugend-konsten med att försöka binda samman det dekorativa med livets stora frågor.

 

0 kommentar till det här inlägget

Skriv en kommentar