Gabriel Jonsson

Om fantasy-metal och bra konst

Åsikter och Funderingar, Musik

2 kommentarer


Dela det här inlägget

Ett av de bästa exemplen på riktigt bra konst kommer från Italien. Det är inte renässans- eller barockmästarna jag pratar om, även om jag tror att de jag har i åtanke gärna skulle levt på den tiden. Jag tänker på en skiva som varit en av mina favoritskivor sedan jag först hörde den 2003. En skiva som framstår som lika fantastisk och vansinnig när jag hör den idag som då. Och det är den enda skiva jag hört som fått mig att vilja hyllningstolka en låtinledning.

Det här inlägget handlar om metal-bandet Rhapsodys andra skiva Symphony of Enchanted Lands. Och om vad som gör konst bra.

 

rhapsody-symphony-of-enchanted-lands-front

Symphony of Enchanted lands är en av världens bästa skivor. Från öppningsspåret Emerald Sword:s storslagna galoppmetal, via Wisdom of the Kings fiolsolo, World of Warcraft-metal i Eternal Glory, barock-stycket med cembalo(?) i The Dark tower of Abyss till avslutande mastodontspåret Symphony of enchanted lands. Just sista låten är en historia för sig, med ett inledande pekoral-tal om ”Tharos, the beloved dragon”, via ett stick där det magiska svärdet, som är en kvinna, sjunger om att krigaren ska använda henne, till det avslutande talet som är om möjligt ännu mer storslaget än inledningen. Skivan berättar någon slags historia, men den går knappt att följa och dessutom är bandets engelskakunskaper hellre-än-bra (typexempel: ”Rape of earth I want your head”). Alltsammans är töntigt och helt sjukt bra.

Min käpphäst när det kommer till konst är att bra konst bygger på hantverk och känsla, eller hantverk och passion om man så vill. Poängen med Konst är inte att skriva projektbeskrivningar, ha rätt politiska åsikter, konstnärlig forskning eller att kritiskt granska strukturer i samtidskulturen. Mycket av det där är viktigt och behövs, men det konst handlar om är att passionerat vilja något så mycket att man är beredd att lägga allt sitt kunnande på att gestalta det, utan att fega ut och gömma sig bakom teorier och ironi. Det, och att betraktaren kan relatera till verket, är hela poängen med konst. Symphony of Enchanted Lands är ett av de bästa exemplen jag vet på bra konst.

rhapsody

Rhapsody med tillhörande svärd.

Det hade behövts så lite postmodernistisk kritisk förstörelse eller eget tvivel för att göra hela projektet omöjligt. Tänk om gitarristen Luca Turilli en dag hade sagt till de andra ”Alltså hörni grabbar, det här med feodalhyllande symfonisk metal, tänk om det inte är så häftigt egentligen? Och den där bilden på oss med svärd, jag tror egentligen inte att den är så häftig heller. Vi kanske borde ägna oss åt något mer akademiskt, som postkolonial strukturanalys istället?”. Och hade Rhapsody ens lagt in lite ironi i sitt musikskapande hade det blivit omöjligt att lyssna på, för hela poängen med att vi kan gå in i deras verk är att de själva tror på det: det gör att vi andra också kan tro på musiken. Överlag är hela metal-scenen väldigt bra på att ta sig själva på alldeles lagom jättestort allvar. Alla metalband verkar helt övertygade om att den musik just de gör hör hemma på världens största arenor och att de är det häftigaste som hänt sedan Elvis. Det är en bra inställning som konstnär.

Rhapsody är inte det enda bandet som spelar den här typen av symfonisk, storlagen fantasy-metal. Men de är ett av få band i genren jag fortfarande lyssnar på. Varför just Rhapsody? För att de är så galet tekniskt skickliga. De övervinner språkproblem och konstiga teman genom att spela fruktansvärt bra musik. Deras barockspår är verkligen välskrivna, körerna storslagna som i filmmusik och när de plockar in andra instrument så blir det inte bara en skum fiolslinga någonstans, nej de använder verkligen instrumentens styrkor för att berika musiken.

Och det där med att hyllningstolka en låtinledning? Tja, här har du min tolkning av inledningen till skivans titelspår ”Symphony of Enchanted lands”:

Orginalet:

2 kommentar till det här inlägget
  1. Publicerat januari 29, 2015 av Joseph

    😀

    Jättebra skrivet! Uppskattar också att unga konstnärer kan vara lagda åt hantverkshållet. Vi måste ta en rejäl metal-och ölkväll snart.

  2. Publicerat januari 29, 2015 av Gabriel

    Joseph: Låter som en bra plan det. Tycker jag stöter på många unga som är trötta på dagens konstvärld och många pratar om att materialiteten är på väg tillbaka i konsten, men det gäller att få det att handla om hantverk och inte bara om en hög med jord…

Skriv en kommentar