Gabriel Jonsson

Utveckling, gamla frågor och oväntade svar.

Åsikter och Funderingar, Om att vara konstnär

Inga kommentarer


Dela det här inlägget

Jag tror inte på den konst som inte har tvingats fram av människans behov av att öppna sitt hjärta. All konst, litteratur som musik, måste frambringas med ens hjärteblod. Konsten är ens hjärteblod.

-Edward Munch

För mig har alltid konsten varit tätt förknippad med min person och hur det går för mig som konstnär har alltid varit tätt sammanlänkat med var jag befinner mig på ett personligt plan. Dels är det väl det uppenbara: om du mår bättre är det rimligt att anta du kommer att trivas bättre med det du gör och därmed ha lättare att göra saker du är nöjd med, oavsett om du säljer bostäder eller drar avloppsrör. Samtidigt är yrkesrollen som konstnär unik på så sätt att du öser så väldigt mycket ur källor som ligger nära ditt allra innersta, det viktigaste och sköraste. Just i det ligger också en av de stora paradoxerna som konstnär: samtidigt som du behöver vara djupt känslig och närvarande för att hitta det som är relevant och som är värt att gestalta måste du vara hårdhudad nog att stå ut med att klampa omkring i ditt eget inre i jakt på sanningar.

DSC_0644-3

Jag á 2009.

Just nu har jag ledig tid för första gången det här året. Jag har bland annat spenderat den med att läsa igenom gamla texter från min tid på Konstfack. Jag blev förvånad över vad jag fann. För de läsare som inte var med mig under den tiden kan väl sägas att mina minnen från Konstfack inte är de ljusaste. En utbildning där de säger att man får göra vad som helst, men där du som elev hela tiden stöter på osynliga murar och lärare som gör sitt bästa för att inte förstå vad du håller på med. Jag saknade ett givande konstnärligt samtal så mycket på Konstfack att jag istället i min kandidatuppsats skrev ner påhittade samtal med olika personer jag gärna hade pratat med. I princip alla mina redovisningar av projekt gick dåligt: folk fattade inte vad jag höll på med och jag fick respons jag inte kunde ta till mig. Den enda gången, förutom redovisningen av mitt kandidat-projekt, som jag minns att jag hade en bra redovisning var när alla verk jag arbetat på kraschat i bränningar och jag istället kvällen innan redovisningen formulerat 35 frågor kring livet i allmänhet och konsten i synnerhet. Jag hittade de här frågorna, samt mina svar, häromdagen…

Mina minnen från tiden på Konstfack är, förutom bristerna i utbildningen, hur dysfunktionell jag själv var. Jag minns mig som fast i eviga frågeställningar med mig själv kring varför jag, en person som avskydde osäkerhet och otrygghet, höll på med konst istället för något tryggare och stabilare, varför alla andra hade det så mycket lättare än jag och en generell misstro mot mig själv och att jag någonsin skulle kunna uppnå någon slags nivå som konstnär. Jag förväntade mig att de här egenskaperna skulle skina igenom i mina svar på frågorna. Jag hade fel. Svaren är både insiktsfulla och koncisa, såpass att jag efter ett tag undrade om de verkligen var skrivna 2009 och inte 2016. Betyder det här att mina minnen av mig själv från den tiden är fel? Jag vet inte, men jag tror inte det. Snarare säger det något om en av de smärtsammaste sakerna i personlig utveckling: det går att veta precis vad problemen är på ett intellektuellt plan men vara helt oförmögen att omsätta det i praktiken. Det här är en smärtsam insikt om du är en tänkande person. Det säger också något om vad personlig utveckling är: jag tror inte det går att få nya egenskaper, bara förstärka sådana du redan har.

Kunskap i all ära, men de senaste åren har jag insett att tid är en minst lika central aspekt för en som människa och konstnär. För mig krävdes det en total kris för att kunna göra slag i saken och bygga mitt liv utifrån de sanningar jag redan visste stämde. Samtidigt är det lätt att fråga sig om de inte hade kunnat gå att lösa det snabbare, gått att omsätta allt det jag vetat innan allt rämnade? Poängen tror jag är att saker i livet och konsten är smärtsamma, ibland går det att göra något åt dem men ofta handlar det bara om att acceptera läget och göra det bästa av situationen. För mig finns det också en tröst i tiden som huvuddel i utveckling: det handlar inte om att jag behöver prestera något utan om att kämpa vidare tills tiden möjliggör förändring. Eller som Gabriel anno 2009 uttrycker det: ”Lita på att om svaret är viktigt så får du det tids nog”.

DSC_0030-3

Jag kan bli lite trött på att jag alltid låter så svavelosande när jag pratar om Konstfack. Det är inte det att jag vill ha tiden där ogjord, den cementerade trots allt mitt yrkesval och satte riktningen för var jag är idag. Men grejen är att det var väldigt mycket som var dåligt.
Sen fanns det förstås bra saker. Som den här katten någon ritade på maskeringstejp i en korridor.

0 kommentar till det här inlägget

Skriv en kommentar