Gabriel Jonsson

Det börjar nu.

Om att vara konstnär

1 kommentar


Dela det här inlägget
"Skuld", Terrakotta, 2014. Höjd: 31 cm

”Skuld”, Terrakotta, 2014. Höjd: 31 cm

Precis efter nyår gjorde jag en skulptur av Skuld, den tredje av nornorna. I nordisk mytologi är det de tre nornorna som bokstavligen väver livets väv. De första två, Urd och Verdandi, har hand om att spinna livstrådar respektive väva dem till tyg. Skuld den som klipper av trådarna, bryter och avslutar våra levnadsbanor. Etymologiskt härrör namnet ”Skuld” från det fornnordiska ordet för det oundvikliga, det som måste komma.
Jag kunde inte ana hur passande den skulpturen skulle komma att bli som bild av det här året.

För det har verkligen blivit ett år av att klippa band, falla fritt och tvingas möta det som jag tidigare ryggat tillbaka för. Inte på så sätt att det handlat om faktisk död, mer av inse det oundvikliga.
De senaste fyra månaderna har utan tvekan varit de jobbigaste i mitt liv. Jag har tappat det mesta av både föreställningar om livet och trygga punkter. Men någonstans mitt i all aska hittade jag tillbaka till det viktigaste: mig själv. För mitt i alltsammans stod jag kvar: rädd, stark och kärleksfull. Och nu börjar något nytt.

Så.

Jag flyttat från Stockholm till Hedemora och när gnomerna (eller vad det nu är) drivits ut ur min bredbandsuppkoppling ska jag äntligen börja uppdatera hemsidan igen. Och så har jag kommit igång med konsten igen och det känns både roligare och mer givande än det gjort på flera år.

Jag läste Karin Boyes diktsamling För trädets skull häromveckan. Jag har läst och uppskattat dikterna tidigare, men det är först nu jag verkligen förstår vad de innebär. Dikten Visst gör det ont är väl snarast att betrakta som en institution, strofer som parodierats och stötts så jag knappast trodde att det gick att skapa en egen relation till textraderna längre. Men när jag läste dem igen nu så gick de verkligen rätt in i hjärtat: det här är vad det handlar om. Jag avslutar med sista strofen ur den dikten och låter den sätta riktningen för resten av året:

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

En kommentar till det här inlägget
  1. […] samtidigt som det är ett tydligt tecken på att min tid i Hedemora, vars start jag beskrev i det här blogginlägget, går mot sitt slut. Det känns stort att se tillbaka på tiden som gått sedan de där raderna […]

Skriv en kommentar