Gabriel Jonsson

Utveckling, gamla frågor och oväntade svar.

Åsikter och Funderingar, Om att vara konstnär

Inga kommentarer


Dela det här inlägget

Jag tror inte på den konst som inte har tvingats fram av människans behov av att öppna sitt hjärta. All konst, litteratur som musik, måste frambringas med ens hjärteblod. Konsten är ens hjärteblod.

-Edward Munch

För mig har alltid konsten varit tätt förknippad med min person och hur det går för mig som konstnär har alltid varit tätt sammanlänkat med var jag befinner mig på ett personligt plan. Dels är det väl det uppenbara: om du mår bättre är det rimligt att anta du kommer att trivas bättre med det du gör och därmed ha lättare att göra saker du är nöjd med, oavsett om du säljer bostäder eller drar avloppsrör. Samtidigt är yrkesrollen som konstnär unik på så sätt att du öser så väldigt mycket ur källor som ligger nära ditt allra innersta, det viktigaste och sköraste. Just i det ligger också en av de stora paradoxerna som konstnär: samtidigt som du behöver vara djupt känslig och närvarande för att hitta det som är relevant och som är värt att gestalta måste du vara hårdhudad nog att stå ut med att klampa omkring i ditt eget inre i jakt på sanningar.

DSC_0644-3

Jag á 2009.

Just nu har jag ledig tid för första gången det här året. Jag har bland annat spenderat den med att läsa igenom gamla texter från min tid på Konstfack. Jag blev förvånad över vad jag fann. För de läsare som inte var med mig under den tiden kan väl sägas att mina minnen från Konstfack inte är de ljusaste. En utbildning där de säger att man får göra vad som helst, men där du som elev hela tiden stöter på osynliga murar och lärare som gör sitt bästa för att inte förstå vad du håller på med. Jag saknade ett givande konstnärligt samtal så mycket på Konstfack att jag istället i min kandidatuppsats skrev ner påhittade samtal med olika personer jag gärna hade pratat med. I princip alla mina redovisningar av projekt gick dåligt: folk fattade inte vad jag höll på med och jag fick respons jag inte kunde ta till mig. Den enda gången, förutom redovisningen av mitt kandidat-projekt, som jag minns att jag hade en bra redovisning var när alla verk jag arbetat på kraschat i bränningar och jag istället kvällen innan redovisningen formulerat 35 frågor kring livet i allmänhet och konsten i synnerhet. Jag hittade de här frågorna, samt mina svar, häromdagen…

Läs mer

Vernissage; ett slut och flera begynnelser

Åsikter och Funderingar, Om att vara konstnär

Inga kommentarer


Dela det här inlägget

Jag hade min vernissage på Galleri Karlsson & Lindstedt i Norberg i lördags. Jättetrevligt att så många trotsade värmen och kom förbi, stort tack till alla er! Bra samtal, väl ordnad vernissage och sålda verk, vad mer kan en önska?

norberg-july-exhibition

 

 

 

I och med allt som hänt det gånga året med utställningar, uppdrag och konstnärliga möjligheter, känns det som att mitt konstnärskap äntligen börjar ta fart. Samtidigt känns det som ett avslut.

Fler tankar i inlägget…

Läs mer

Konst och utställningar, konst och kärlek.

Åsikter och Funderingar, Egna verk, Keramik, Lera, Om att vara konstnär, Skulptur

1 kommentar


Dela det här inlägget

Jag håller just på att ta igen mig efter en intensiv period av konstnärligt skapande.
Låt mig börja med det viktigaste: från helgen och en vecka framåt finns chansen att se fem splitternya fantastiska verk från mig på Dalarnas Museum! Utställningen är en samlingsutställning arrangerad av KiD där jubilernade anställda från kommuner och landsting i Dalarna får välja konst istället för att få någon annan pryl. Det kommer bli toppen, vernissage lördag 26/9 12-16!
(Jag vet att det är kort varsel den här gången, men jag kan avslöja att det kommer bli åtminstone en separatutställning från mig nästa år, så det kommer fler chanser)

nude man on pony sculpture

”Glädjen”, höjd typ 18 cm, parafras på målningen ”Epona-Ballade, les Joies” av Frantisek Kupka.

Skulpturerna ni ser på bild här är från en serie verk jag arbetar på nu, kring män och hästar. Just porträtt av män till häst är bland det vanligaste skulpturmotiven genom konsthistorien. Själva uttrycket är dock enahanda: Viktig gubbe på stridshäst i färd med att utföra Viktiga saker i Viktigt krig. De kretsar kring mannen som den som har makt. Men samtidigt; makt som bygger på våld är i botten liten och rädd. Jag tar min utgångspunkt i den här historien, parafraserar verk och komponerar nya. Jag försöker skapa mannen bortom det här tomma matutövandet, skapa manskroppen som en kropp av kött och blod, leka med sexualitet och allvar.

"Väktare", höjd typ 22 cm, parafras på Marino Marinis "L'angelo della citta"

”Väktare”, höjd typ 22 cm, parafras på Marino Marinis ”L’angelo della citta”

Annars går mitt kall att försöka förstå världen i allmänhet och konsten i synnerhet vidare. Jag har länge tänkt att en huvudpunkt i vad som är bra konst är att den är skapad med allvar, men jag har själv sett att det är en utgångspunkt som haltar och som kanske stämmer för mig men inte nödvändigtvis så många andra. Häromveckan slogs jag av en utgångspunkt jag trivs bättre med: att se konst och konstskapande som en allegori till kärlek. För mig handlar ju konsten, precis som förälskelsen och kärleken, om att hoppas och tro på något flyktigt, osäkert, och att med hela sin varelse försöka få detta att bli verklighet. Det handlar om att pröva sin vingar och se om det håller, utan att någonsin kunna veta något säkert. Det handlar om att inte stanna och nöja sig, utan att alltid röra sig, tillsammans, vidare. Det handlar om att inte gömma sig bakom ironi, floskler eller sanningar utan istället, så gott det går, försöka se och möta det som finns omkring oss för vad det verkligen är.

Låt oss hoppas att det blir mer på den påbörjade stigen, härnäst nu på lördag.

 

Läs mer

Om konst jag relaterar till och grekernas skadliga inflytande

Åsikter och Funderingar, Om att vara konstnär, Prag, Skulptur

Inga kommentarer


Dela det här inlägget

”Vilka konstnärer relaterar din konst till?”
är en ständigt återkommande och skräckfylld fråga som jag har haft svårt att hitta bra svar på.
Frågan kan tyckas enkel att besvara. Jag menar jag har tittat på hur mycket konst som helst och borde lätt kunna placera mina verk i både rätt fack och tradition vid det här laget, men icke. Det är oväntat svårt. För att relatera till andra konstnärer behöver jag låta min konst ta plats och definiera den och så fort jag definierar något blir det tydligt, sårbart och osäkert. Samtidigt är det bra att definiera; desto tydligare vi vet var vi står och vart vi vill, desto större chans är det att vi når dit.

Alfonso Muchas svit ”Slav Epic” utställd i Prag.

Det kan kännas som att ”vem är lilla jag att relatera och placera mina verk i en mäktig och svårgripbar konsthistoria?” Det krävdes tio års skapande, insikten om att saker inte är så allvarliga och vissa funderingar om lögner, men mitt svar idag är att jag är precis rätt människa för den uppgiften.

Läs mer