2017 har varit ett intressant år hittills: jag har flyttat både mig själv och min ateljé till Falun, jag har haft flera utställningar, bland annat i Tällberg och i MEKEN i Smedjebacken och jag har haft mina första mer omfattande konstworkshops med barn, tillsammans med konstnären Thamer Al Zaidi.
Inför nästa år vill jag förstås ställa ut mer, ha fler kurser och fortsätta utvecklas. Till att börja med kommer mina tyska filosofer med katter att vara med på Liljevalchs vårsalong. Om du vill ha mer regelbundna bilduppdateringar från mig rekommenderar jag att du följer mig på Instagram, finns också en länk uppe i högra hörnet av menyraden!
Jag tror inte på den konst som inte har tvingats fram av människans behov av att öppna sitt hjärta. All konst, litteratur som musik, måste frambringas med ens hjärteblod. Konsten är ens hjärteblod.
-Edward Munch
För mig har alltid konsten varit tätt förknippad med min person och hur det går för mig som konstnär har alltid varit tätt sammanlänkat med var jag befinner mig på ett personligt plan. Dels är det väl det uppenbara: om du mår bättre är det rimligt att anta du kommer att trivas bättre med det du gör och därmed ha lättare att göra saker du är nöjd med, oavsett om du säljer bostäder eller drar avloppsrör. Samtidigt är yrkesrollen som konstnär unik på så sätt att du öser så väldigt mycket ur källor som ligger nära ditt allra innersta, det viktigaste och sköraste. Just i det ligger också en av de stora paradoxerna som konstnär: samtidigt som du behöver vara djupt känslig och närvarande för att hitta det som är relevant och som är värt att gestalta måste du vara hårdhudad nog att stå ut med att klampa omkring i ditt eget inre i jakt på sanningar.
Jag á 2009.
Just nu har jag ledig tid för första gången det här året. Jag har bland annat spenderat den med att läsa igenom gamla texter från min tid på Konstfack. Jag blev förvånad över vad jag fann. För de läsare som inte var med mig under den tiden kan väl sägas att mina minnen från Konstfack inte är de ljusaste. En utbildning där de säger att man får göra vad som helst, men där du som elev hela tiden stöter på osynliga murar och lärare som gör sitt bästa för att inte förstå vad du håller på med. Jag saknade ett givande konstnärligt samtal så mycket på Konstfack att jag istället i min kandidatuppsats skrev ner påhittade samtal med olika personer jag gärna hade pratat med. I princip alla mina redovisningar av projekt gick dåligt: folk fattade inte vad jag höll på med och jag fick respons jag inte kunde ta till mig. Den enda gången, förutom redovisningen av mitt kandidat-projekt, som jag minns att jag hade en bra redovisning var när alla verk jag arbetat på kraschat i bränningar och jag istället kvällen innan redovisningen formulerat 35 frågor kring livet i allmänhet och konsten i synnerhet. Jag hittade de här frågorna, samt mina svar, häromdagen…
Jag hade min vernissage på Galleri Karlsson & Lindstedt i Norberg i lördags. Jättetrevligt att så många trotsade värmen och kom förbi, stort tack till alla er! Bra samtal, väl ordnad vernissage och sålda verk, vad mer kan en önska?
I och med allt som hänt det gånga året med utställningar, uppdrag och konstnärliga möjligheter, känns det som att mitt konstnärskap äntligen börjar ta fart. Samtidigt känns det som ett avslut.
Vid nyåret 2015 var jag klar över att det kommande året skulle bli ett viktigt år. Jag kände för första gången på länge att jag hade kraft, möjlighet och vilja att verkligen pröva mina vingar som konstnär. Samtidigt visste jag att om jag vid årets slut fortfarande stod och stampade där jag stod då: inga planerade utställningar, ingen egentlig inkomst från min konst och en känsla av rotlöshet i mitt skapande, så skulle det vara läge att tänka om kring mitt konstnärskap. 2015 var redan från början året då det verkligen gällde, då det fick bära eller brista.
Jag är både glad och stolt när jag säger att det senaste året infriat förväntningarna jag hade kring mitt konstnärskap. Jag har hållit föredrag kring min konst, kommit i kontakt med konstnärskollegor, fått ett skissuppdrag till landstinget, ställt ut och sökt nya utställningar. Året har varit turbulent: pendlat mellan hopp och rädsla; jag har (i vanlig ordning) trott att allt ska gå under för att i nästa stund förundras över att det gick bättre än jag hoppats.
2016 ser ut att fortsätta i samma anda. Jag har åtminstone en, kanske två, separatutställningar innan sommarens slut. Landstinget Dalarna har beställt två mindre bronser som ska vara klara tills 1 juni (foton på leroriginalen längre ner i inlägget). Och mitt i allt det här ska Pia och Stellan flytta, vilket lämnar mig utan konstnärligt sammanhang i Hedemora och jag ska komma på var jag vill ta vägen nu.
Det ser ut att bli ett händelserikt år även i år. Lite bilder på och kort om vad jag håller på med just nu:
